fredag 8 december 2017

Fredagens Gästbloggare

Hej!
Då var det jag igen, som skriver som fredagens gästbloggare.
Hittade en dikt som jag tycker beskriver verksamheten på Guldkanten. Denna vecka får ni också ett recept på smarriga godismuffins, med vispad grädde till blir de svåra att motstå...

/ Kristina Kellgren aka Tina

Dagens dikt
Vi har sett dina tårar. Vi ser det du bekymrar dig för. Vi ser din sorg.
Vi har den värme som mildrar din frusna själ. Vi har den glädje som
gör att ditt ansikte lyser. Vi har den kärlek som omfamnar ditt hjärta.
Vi vill ge dig allt du behöver.

Godismuffins:
Ugn 160 grader
Ca 20-25 muffins

2 ägg
3 dl socker
Ägg och socker vispas.

1½ tsk vaniljsocker
1 krm salt
4 msk kakao
1½ dl mjöl
100 g smält smör
Blanda alla de torra ingredienserna
och blanda ner dem i äggsmeten.

Lägg en matsked i varje muffinsform,
grädda i ca 15 min. Låt dem kallna.

Glasyr:
100 g smör
4 msk socker
2 tsk vetemjöl
2 tsk kakao
1 dl grädde
1 dl mjölk
Kokas i ca 3-5 min

Lägg sedan glasyren i muffinsen. Förvara i kyl eller frys.

Lycka till!

fredag 1 december 2017

Pysseldagen

Idag har vi pysslat hela dagen lång, sjungit en och annan jule-sång. Stjärnor, gubbar och mössor vi under Tinas och Lilians ledning gjort, både enkelt och fort, det gick som smort. Vi alla har fått smaka på god pepparkaka nu vi far hemåt så glada i hågen med present till pågen. Tack till superpysslarna, Tina, Anna och Lilian och alla andra som kom och gjorde dagen så mysig! Ha en alldeles underbar
första advent!










onsdag 29 november 2017

Tema-café på Guldkanten

Hjärtligt välkomna till terminens sista Tema-café onsdagen den 6 december kl. 17:00. Kvällens Tema är underhållning. Vi presenterar Rockmusikens historia. Ingen anmälan krävs och man har möjlighet att köpa kvällsfika av anhörigföreningen för 20kr. Plats: Storgatan 4B i Hyltebruk.

fredag 24 november 2017

Fredagens gästbloggare!


Är du sjuk? Men du ser så frisk ut! 

 
En del kvällar funderar jag mycket. Ikväll mer än vanligt. Jag är 44 år och är inne på min andra långtidssjukskrivning. Första omgången varade i 5 år. Då hade jag gått in i väggen, 140 km i timmen minst. Efter att inte sovit på tre dygn kom jag till en läkare. Gråtandes, urlakad och helt slut psykiskt satt jag och bad om hjälp. Hans svar var: Och vad ska jag göra åt det? Om jag sjukskriver dig tre veckor, vad har du tänkt göra sen? Min hjärna hade inga svar. Kränkt och ledsen svarade jag honom att jag vet inte. Jag var sjukskriven i 5 år....

Det enda jag kunde göra var att ta mig igenom en minut i taget. Bara existera, helt dränerad på ork samtidigt som jag hade en liten på 2år hemma att ta hand om. 

Denna omgång har varat sen 2014. En operation där det tillstötte komplikationer har förutom dålig balans, försvagad högersida mm gett mig bl.a. kronisk värk. 

 
Vad har då detta med överskriften att göra? Är du sjuk? Men du ser så frisk ut! 

Jag vill på detta sätt, med mina egna ord ge en bild av hur det är att leva med en sjukdom, symtom eller tillstånd som inte syns utanpå. Som inte har ett fysiskt attribut. 

ADHD/ADD, NPF-DIAGNOSER, UTMATTNINGSSYNDROM, UTBRÄNDHET, FIBROMYALGI eller KRONISK VÄRK. Alla dessa och många fler är exempel på diagnoser syns inte utanpå. Inte som ett brutet ben eller en amputerad arm. De är osynliga för omgivningen och svåra att tolka om man inte känner personen väl Till exempel: En rullstol är en tydlig signal till omgivningen att denna person har svårt att ta sig fram på egna ben.Det blir tydligare att man visar mer hänsyn då man kan identifiera signalerna lättare osv. 

Själv har jag vid en del tillfällen mötts av en oförstående omgivning. Fått just frågan :Är du sjuk? Men du ser så frisk ut! Ibland kan man ta det, man har en bra dag, det mesta funkar och man har orken att förklara. Värken ligger på en skala på 6 av 10 istället för en 9, den finns där men den är hanterbar. Man orkar att åka till affären och handla eller dammsuga.

Andra dagar vill man bara gråta. Man gör det mest nödvändiga. Disken får vara och tvätten ligger där den ligger. Behöver man ändå ge sig iväg biter man ihop och hoppas att köerna är korta så man blir klar snabbt. Får man då frågan är det som en klubba i skallen. Ibland vill man skrika högt SER DU INTE? Men var finns signalerna som omgivningen ska tolka? Håret blir inte blått och man kan inte gå med ett plåster i pannan där det står ADD eller KRONISK VÄRK. Men den finns där, även om den inte syns

Man kämpar varje dag. Försöker att hitta guldkorn i vardagen så man orkar en dag till. Mina  är : anhörigcafet på Guldkanten. Många skratt och mycket kaffe och en skvätt allvar. 

Mina samtal med anhörigkonsulenten Veronica. Det är så skönt att lätta på trycket och ”pysa” lite. Sonen har Add med autistiska drag och jag har fått stöd och råd av henne som hjälpt. 

Sen har jag mitt pyssel. Jag kan glömma allt en stund med en virknål eller en lerklump i handen. Ibland målar jag. Det är viktigt att hitta något som ger glädje åt en själv. 

 
Vad vill jag då säga med detta inlägg? 

Även om det inte syns utanpå så är diagnoserna jag nämnt tidigare i texten vår verklighet. Att bli ifrågasatt gör ont ända in i själen fast man visar kanske inte att man blir sårad. Det enda man önskar är förståelse och att bli tagen på allvar. 
// En anhörig

 

 

fredag 17 november 2017

Anhörigstöd


Att vårda någon i ens närhet kan skänka både glädje och trygghet, men det kan ibland skapa känslor av oro och trötthet. Det kan också bli övermäktigt. Då är det viktigt att veta att det finns hjälp att få. Viktigt att också våga släppa och våga ta emot hjälp. Det är många gånger en process att släppa in andra i sitt liv. Ensam är inte alltid stark. Att visa svaghet är en styrka i många sammanhang. Stödet som finns för anhöriga är individuellt och är i form av stödsamtal, avlösning, må bra aktiviteter, träffa andra anhöriga i liknande situationer, lotsning och information. Nedan följer några rader om hur det kanske kan kännas för en anhörigvårdare i vardagen när det är som tuffast i livet.
//Anhörigstödet i Hyltekommun

Ur ett anhörigperspektiv

En anhörigvårdares tankar

Klockan tickar på. Det är sent. Jag sätter mig ner eller snarare slänger mig ner i fåtöljen. Urlakad liknande en söndertvättad gammal trasa. Tröttheten sliter i kroppen. Den riktigt värker i varenda lem. Det känns som en stor våg sköljer över mig. Jag kastas runt i en virvelvind av kallt vatten och sand som river i huden. Jag vågar inte känna efter. Då kanske jag faller. Faller ner i det mörka kalla hålet. Trycker undan varje liten känsla som gnager. Jag stretar emot med alla krafter. Trycker undan. Jag måste vara stark. Tankarna snurrar runt trots att kroppen är utmattad och trött. Men hjärnan surrar och maler. Tvingar tankarna att tränga igenom. Jag klarar inte att stå emot. Oron, otillräckligheten, frustrationen, sorgen och bitterheten. Allt på en gång likt en torktumlare som snurrar, dånar och rör runt. Vem är jag? Finns jag ens? Jag har tappat mig själv. Ibland känns det som om jag inte betyder någonting. Ändå betyder jag allt. Det hänger på mig. Vad händer om jag inte orkar? Kommer jag att orka? Jag måste orka, jag måste finnas, måste hitta styrkan. Jag blundar och tänker att i morgon är en ny dag.
 

 

Det finns ett stöd för dig som anhörigvårdare. Du är inte ensam.

Anhörigstödet i Hyltekommun: 0345-180 41

tisdag 14 november 2017

Gubbträff

Varmt välkomna till fjärde Gubbträffen här på mötesplats Guldkanten torsdagen den 16 november kl 14. Den här gången gästas träffen av Evald Karlsson som berättar och blickar tillbaka på alla sina Vasalopp.
Gubbträff, kanske du tänker? Vem får komma på den? Är jag gubbe? När blir man gubbe? Gubbe blir nog en man ungefär samtidigt som en kvinna blir tant. När blir man då tant? Några blir det nog aldrig och en del var det redan på högstadiet, konstigt nog.
Jag måste erkänna, jag har inget svar.
Vi summerar, till gubbträffen är män i alla åldrar välkomna då "gubbe" verkar svårt att åldersbestämma. Kanske har du ett bättre namnförslag till träffarna, hur som helst känn dig varmt välkommen. Tar emot och håller i träffen gör som vanligt den härliga trion, Ragnar Fahlén, Bertil Holmén och Gunnar Johansson.

 

 
 

Samtalsgrupp för anhöriga


I går den 13/11 hade vi sista samtalsgruppen för föräldrar med barn och ungdomar som har NPF diagnoser för i år. Fantastiska mammor och en mormor som har delat med sig av sina upplevelser och erfarenheter. Deras dagliga kamp för sina barn och ungdomars rättigheter i samhället. Vi har lyssnat till både svåra situationer med följd av dåligt samvete, otillräcklighet och förtvivlan men också fina stunder och fantastiska styrkor som finns hos dessa härliga barn.
Att vara förälder till ett barn med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF kan vara ett helt annat föräldraskap jämfört med ett ”vanligt” föräldraskap, vilket många gånger ställer höga krav på alla familjemedlemmar.

Ensam är inte stark är en devis som ofta är träffsäker när det gäller föräldraskap till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. (Ex. ADHD) Idag finns det goda möjligheter att finna både gemenskap och styrka i grupper vars man brottas med samma problematik som man upplever själv.
 
Jag vill från hjärtat tacka de anhöriga som har medverkat i vår samtalsgrupp här på Guldkanten i höst. Tack för ert mod, era styrkor, kunskap, kärlek och att ni valde att dela med er av er vardag. Ni är riktiga hjältar!!

Anhörigstödet i Hylte kommer att fortsätta med samtalsgrupper för er föräldrar (eller annan anhörig)till våren! En grupp för just er som stöttar någon i er närhet med NPF diagnos. Håll utkik efter datum och tid här på facebook och vår blogg.
 
Varma hälsningar, Veronica.
 
(Anhörigstödet i Hyltekommun.)